Header

Hej allihopa. Har inte skrivit så mycket här på senaste och det beror mycket på att jag skriver en hel del någon annanstans. Jag håller på med ett projekt nu som jag verkligen hoppas går vägen. Jag behöver det verkligen. Så håll tummarna för mig, även om ni inte vet vad det är. Går det vägen får ni förstås veta det asap.


I övrigt kämpar jag vidare i livet. Jag har haft en sådan fruktansvärt tung höst och vinter. Jag har genom min terapi förstått att bearbetningen efter att äntligen blivit fri från mitt ex inte kommer att ske över en natt direkt. Kanske inte så förvånande att man inte bearbetar sju år på några månader, men... har dock märkt att en del faktiskt tycks tro det. Folk i min närhet verkar ibland tycka "men, är du inte över det där än? Det är väl bra nu?".

Jag önskar verkligen att det hade varit så. Tyvärr är nog detta på många sätt det tuffaste. Att behöva gå igenom och förstå vad man varit med om. Det är smärtsamt. Jag får många flashbacks och mycket ångest. När man har blivit utsatt för psykisk misshandel är ju på många sätt hela ens självbild förvriden. Jag fick ju höra av mitt ex att jag var värdelös, inte klarade av något, lat, hopplös, ett psykfall etc. Ibland hör jag fortfarande hans röst inuti mitt huvud som säger alla de där sakerna. Som en liten djävul som tittar fram och försöker förstöra.

Något som hjälpt mig, och som jag verkligen rekommenderar andra i min situation, är att läsa mycket om psykopater. Jag har bland annat läst "Omgiven av psykopater" av Thomas Eriksson. I den finns konkreta exempel på hur en psykopat kan bete sig och hur man ska bemöta dem. Misstänker du att din partner är psykopat? Fly. Det är det enda man kan göra, eftersom psykopater inte går att bota. Och även om din partner inte är så kallad "fullblodspsykopat", utan kanske "bara" har psykopatiska drag, så kan det vara klokast att bara lämna. Man kan inte vinna med sådana människor.
Har också hittat en podd som jag ska börja lyssna på, Psykopatpodden, som verkar väldigt bra. Ju mer jag hör/läser om beteenden jag känner igen, desto mer kan jag frånkoppla det från mig själv. Förstå att det inte var jag som var problemet. Otroligt frigörande.

Något annat som verkligen hjälper mig är att vara i stallet med min älskade häst. När jag är där känns inte mitt "andra liv" riktigt verkligt. I stallet känner jag mig som 17 år igen. Som hur jag var innan jag träffade mitt ex, innan allt hände. Stark, kapabel, glad och oförstörd. Det är så skönt att få en paus i allt bearbetande ibland. Och att få känna hur jag är på riktigt. Lära känna mitt riktiga jag igen.

Det har även hänt andra tråkiga saker i mitt liv på senaste tiden (en olycka kommer sällan ensam, är det inte så det heter...) och jag hade nog förväntat mig att jag skulle bryta ihop totalt och bara säga NEJ nu orkar jag inte mer. Det hade varit rimligt, ärligt talat.
Men av någon outgrundlig anledning har jag faktiskt inte gjort det. Det är märkligt... men jag tror att min överlevnadsinstinkt bara har slagit till som fan. Råstyrkan har kickat in. Alltså, jag är på riktigt förvånad över mig själv. Och det är en häftig känsla. Jag klarar mig. Jag kommer klara mig. Inte med någon annans hjälp. Jag kommer klara det.

Precis som jag alltid har klarat mig. Du var aldrig nödvändig. Även om du kämpade hårt för att jag skulle tro det. Din störda jävel.

Allt som hänt senaste tiden skulle kunna liknas vid ett sjuhelsikes eldprov. Och jag lever fortfarande. Jag är inte nedbruten. Jag är farligare än jag någonsin varit.

För nu vet jag att klarar vad fan som helst.


PS: Jag söker även nytt jobb. Så om ni hör något som ni tror skulle passa mig – hör gärna av er till filipparebecca@gmail.com

Min fina häst <3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Han satt där på soffan. Rödgråten. Ynklig. Ett vrak av den han en gång varit. Tärd av tiden och alla besvikelser. Livet var mest en radda besvikelser, tyckte han. Särskilt när hjärtat bankade så här snabbt och tankarna flög hit och dit och varje andetag gjorde ont. Då var det som att alla besvikelser, alla sorger och all smärta trycktes ihop till en stor boll inuti honom. En brinnande boll. Som något djävulen skapat hade han kunnat säga, om han nu hade trott på sådant. Den där bollen skulle explodera en dag, det var han säker på. Ju längre han levde, desto större blev den.

Hon satt i andra änden av soffan. Hon var slät i ansiktet, inte en tår hade runnit ner över hennes kinder och hennes hy var lika vit som den alltid hade varit. Men det var ändå inte rätt att säga att hon såg oberörd ut. Hon hade något besvärat över sig. Ibland tog hon ansiktet i händerna och suckade djupt.

Han var en börda för henne. Han förstod det. Han förstod att han borde tagit sig upp ur den där satans soffan, ut på gatan i snöstormen och åkt iväg vart som helst. Han borde vara var som helst, men inte här. Han borde ha rest sig för länge sen. Allt för länge sedan. Men det var som att ju längre man satt, desto svårare blev det att resa sig. Och den där glödgande bollen inom honom ville inte sluta brinna.

Hon hade kunnat fixa det, det var det värsta. Han visste det och hon visste det också. Men den dörren var stängd. Hon vägrade. Hon vägrade mer ju längre han satt där.

Han förstod att det var vansinne. Att det hade varit vansinne länge. Men bollen, situationen, allt, gjorde att han inte kunde resa sig. Det var som att han inte kunde se ett ögonblick efter detta. Som att det som hände nu var världens undergång. Det fanns inget efter detta. Ett stort intet. Som att vara död, fast värre.

Kanske kändes det så, för att det var så. Kanske kändes det så för att han visste. Att nu gick något sönder och den här gången skulle inget superlim i världen hjälpa.

Han befann sig mitt i elden och såg henne gå därifrån med vattnet. Han satt i ekan utan åror och hon puttade bort honom från stranden. Han drev längre och längre bort. In i sin egen galenskap.

Som genom ett under, en sista kraftansträngning, tog han kontroll över sin andning och reste sig. Plockade ihop sina saker.

Han sa inte hejdå när han gick.

Ute var det ett stort intet.

Likes

Comments

Jag befinner mig för tillfället på Kuba och internet här är minst sagt svåråtkomligt. Så fick en liten chock när jag lyckades få tag i det nu för första gången på fyra dagar och jag möttes av en flod av meddelanden, kommentarer, mail, tweets etc om mina senaste inlägg här i bloggen.

Vill verkligen säga stort tack till alla som skrivit, det är lite svårt att svara alla just nu eftersom jag har så begränsad tillgång till internet. Men tack för allt stöd! Blev överväldigad, återigen. Tycker det är så jävla fint när man orkar ta sig tiden att berätta för en annan människa att något den gjort/skrivit har berört en. Att ge feedback och engagera sig överhuvudtaget. Det gör mig verkligen glad.

Det är så många fantastiska mail jag fått men bland annat så var det ett från en högstadielärare, som berättade att han pratat mycket om #metoo med sina elever och att han nu skulle framhålla mig som ”ett exempel på hur man förändrar världar, stora som små”.

Alltså. Jag blir så rörd. Jag vet inte om jag är extra känslosam nu på senaste men sånt där börjar jag gråta för.
Var bara tvungen att säga det för jag tyckte det var så jävla fint och jag vill liksom bara berätta det, och ge er feedback också, att ni berör mig med era mail och meddelanden.

Så många kvinnor som hör av sig med historier som liknar min också. Jag blir ledsen att det är så vanligt men samtidigt glad att vi finner varandra ändå. Att vi kan prata om det. Känna igen oss, känna igen mönstren. Förstå att det inte har med oss att göra, att vi inte förtjänar det på något sätt.

För jag vet att det är så man tänker. Att man är en rätt dålig människa som litegrann förtjänar att bli behandlad sådär. Kanske inte förtjänar all skit, men lite.
Jag vet hur det känns men det är inte så. Vi förtjänar riktig kärlek, riktig respekt och riktig omtanke. Inte någon förvriden version av de sakerna. Och vi är inte dåliga människor. Tvärtom.

Så. Jag är alltså på Kuba nu. Jag tänker mycket. Det är både jobbigt och skönt. Framförallt viktigt kanske. Läser mycket. Jag och Julia lyssnar också mycket på podcasts.
Vi har tagit salsa-lektioner, åkt gamla amerikanska bilar, gått på kubanskt bröllop och hängt vid pooler och stränder. Från där jag ligger nu så hör jag då och då klappret av hovar på gatan, från vagnshästarna som kör runt turister här i Varadero. Tänker på mina egna små hästar. Hur dom har det. De behöver inte dra runt några turister i alla fall.

Det är inte långt kvar tills vi åker hem nu. Självklart känner jag att jag hade behövt mer tid. Men livet funkar väl inte så. Tillbaka till verkligheten. Jag kan bara hoppas att jag är bättre rustad nu än jag var innan jag åkte. Utvilad mentalt. Äh, är man någonsin det. Livet händer ju hela tiden. Men jag behöver ha mer tråkigt har jag kommit fram till. Pausa intryck. Vara själv. Eller med någon som inte ställer några krav kanske.

Jag ska iallafall ha mer tråkigt när jag kommer hem, det har jag bestämt. Och jag ska skriva mer. Fast det säger jag alltid. Men nu ska jag det på riktigt.

Här kommer lite bilder från Kuba.

Likes

Comments

På internutredningen bad de även att få se smsen. Jag gav dem alla skärmdumpar. Även HR på Schibsted ville ha dem. Smsen där han trakasserar och hotar mig på jobbet.

De där smsen var en bråkdel av vad han gjort mot mig totalt, men tillräckligt för att han omedelbart skulle bli avstängd från sitt arbete samt att han efter två veckors internutredning fick kicken. Eller, officiellt hette det ju att han avslutade sin anställning i samråd med arbetsgivaren eller någon sådan lite finare omskrivning.

Jag var lättad över att få veta att jag skulle slippa stöta på honom i korridorerna på jobbet. Veckorna efteråt var lite som en dimma för mig. Jag jobbade på som vanligt. Fick mycket stöd från folk runtom, vilket har varit guld värt.

Men jag ska inte någonstans påstå att det här varit lätt. Jag har många gånger drabbats av plötsligt tvivel och tänkt "herregud vad har jag gjort". Men som folk i min omgivning påmint mig om så är det inte jag som gjort det här. Han gjorde det själv, det enda jag gjorde var att berätta om vad han gjort. Berättat sanningen.

Jag har inte hört något från honom och han har inte uttalat sig någonstans heller. Förrän nu.

Ja, så kom då den dagen. Jag visste väl att han inte skulle gömma sig för alltid. Nu har han uttalat sig till slut. "Svartsjuka och missnöje med det egna livet kan få människor att hitta på vad som helst", skriver han på Facebook tydligen.

Ingenstans i sitt uttalande erkänner eller tar han något som helst ansvar för det som hänt. Å ena sidan chockar det mig inte, men jag är någonstans ändå lite förvånad. Att han alltså stenhårt kör på "hon ljuger". Det är rätt korkat eftersom han knappast hade fått sparken om det inte fanns de bevis som jag nämnt tidigare.

Min gissning innan jag hade intervjun med DN var faktiskt att han skulle köra på att pudla ordentligt. Få alla att tycka synd om honom som "mått dåligt och gjort dåliga val", men att han nu var en förändrad människa typ. Jag tror det hade varit smartare av honom faktiskt. Men nu gjorde han inte så.

Så hur känns det här för mig nu då... det som känns glädjande för mig mitt i allt det här är att det inte känns så sjukt eller jobbigt som jag trodde det skulle göra. Jag börjar äntligen känna mig detached (vad heter det på svenska? Fristående?) från honom. Att han inte har med mig att göra. Så många år jobbade han på att komma in under mitt skinn, få mig att tro att jag behövde honom, att vi var ett. Men den känslan har avtagit. Han känns som en främling. Och det är så otroligt skönt.

Jag kan till och med le lite åt formuleringen. Svartsjuk? Det kommer från mannen som blev så vansinnig när han inte fick tag i mig efter en utekväll, efter att vi gjort slut, att han hotade min bästa vän med att "komma och slå in dörren" hos henne om hon inte berättade var jag var. Killen som startade bråk och skällde ut mig över vad jag hade på mig när jag skulle gå ut och festa. Han som kallade mig "hora" och "oproffsig "när jag la ut bilder på min nya kille på facebook efter vi gjort slut. Han som trakasserade mig så mycket med manipulerande och skuldbeläggande meddelanden när jag träffat en ny kille att jag till slut inte klarade av att upprätthålla relationen med den nya. Ja, jag skulle kunna fortsätta här, men det blir för repetitivt.

Och sen det här att jag skulle vara så missnöjd med mitt liv... har funderat lite på det. Det är sant att jag har mått otroligt dåligt dessa år med honom. Men, förutom att jag är väldigt trött, så mår jag nu ärligt talat bättre än någonsin. Att han försvann från mitt liv är en av de bästa sakerna som hände 2017. Jag har en helt annan sinnesro nu.

Jag bearbetar fortfarande det som hänt, är trött och utmattad på grund av det, ja. Men jag kan ärligt inte klaga så mycket på mitt liv i övrigt. Jag har fina vänner, ett bra och roligt jobb, en egen lägenhet, bra ekonomi, träffar en fantastiskt bra kille, har en superfin häst och världens gulligaste hund. Och jag mår bättre för varje dag. För varje dag då han kommer längre bort från mig.

Likes

Comments

Sedan hörde DN av sig. Mitt avpublicerade blogginlägg hade fortsatt spridas som skärmdumpar och nu ville de prata med mig inför en granskning de gjorde av "kulturen kring en grupp män på Aftonbladet". Jag blev livrädd. E visste hur farligt det skulle vara om jag pratade med media om det som hänt mig. Han såg till att hålla mig nära, ringa och smsa mycket. Det var många fina ord om vår relation och att han skulle "bevisa för mig hur mycket jag betydde för honom" när allt detta var över.

Han dikterade svaret som jag skickade tillbaka.

Hej xx.
Jag vet inte vad du har läst men du har troligen missuppfattat det hela. Jag vill inte medverka i någon artikel, eller något annat för den delen.
Uppskattar om du respekterar detta.
Mvh Filippa Berg

Artikeln publicerades, med hyfsat lite nytt om E (den anmälda våldtäkten var med, samt flera personer på AB som vittnade om hans maktfullkomliga beteende, härskartekniker och utfrysning av de som inte tyckte som han). Men inget om vad han gjort mot mig. Jag var ju på hans sida.

Jag tror han började känna sig säker då. Han började bete sig mer avfärdande mot mig. Behövde inte mig lika mycket. Trodde han satt säkert igen. Från att ha ringt mig tio gånger om dagen, varit snäll och förtrolig, pratat om vårt fantastiska band, bett om ursäkt tusen gånger över sitt hemska beteende mot mig ("jag lovar att bättra mig, jag ska bevisa för dig att jag ändrats") skulle han nu stänga av telefonen "för att ha semester" i USA.

Kvar blev jag. Kvar med ångesten, oron och nu ingen att tala om det med. Jag började vakna ur förtrollningen. Hur fan hade han fått mig att avpublicera mitt blogginlägg?
Jag vågade till slut öppna mig och prata om det hela med killen jag träffar. Han brukar aldrig ge några enkla svar, är väldigt diplomatisk och enormt mycket för att förstå andra och "se den andra sidan". Men det samtalet kommer jag aldrig att glömma.
Han sa:

"Filippa. Du måste ta dig ur detta. Han har fått förstöra så många år för dig och nu utnyttjar han dig. Han kommer inte att sluta hota, trakassera och manipulera dig. Du måste göra något. Om det är att prata med DN och säga sanningen, så är det så. Det här kanske är det bästa för honom också, att han får ett wake up-call. Du måste göra något. Han ska inte få dig att må dåligt mer."

Det samtalet gav mig modet. Dagen efter återpublicerade jag inlägget, blockade E's nummer och hörde av mig till DN. Mina fingrar darrade när jag skrev att jag nog hade något jag behövde berätta trots allt.

På måndagen stod jag utanför DN-skrapan med bankande hjärta. Jag kunde fortfarande inte riktigt greppa vad jag var på väg att göra. Den benhårda lojalitet jag alltid känt och visat var nu på väg att långsamt vittra bort. Jag hade inte berättat för någon på jobbet var jag var. Jag kände mig både skyldig och beslutsam.
Hela tiden snurrade tankarna.

"Hur kan jag göra så här mot honom? Hur kan jag svika honom så hårt? Efter allt vi gått igenom?"

Lojalitet har alltid varit en av mina viktigaste principer, och är det fortfarande. Men det är en farlig egenskap när man blir manipulerad.

Min redogörelse var nog väldigt brokig och förvirrad, eller så kändes det för mig åtminstone. Jag visste inte var jag skulle börja eller vad som var relevant. Jag berättade helt enkelt allt från början. Hur vi träffades och allt som hänt. De två journalisterna jag pratade med antecknade, ställde frågor och lyssnade.
När jag berättade om hoten på sms undrade de om jag kunde visa dem. Det gjorde jag. Medan de läste sa de bara "herregud" om och om igen. Det var först då jag började förstå hur sjukt det faktiskt var.

De undrade om jag var beredd att stå med namn och bild ifall det skulle vara aktuellt och jag svarade ja utan att tveka. Skulle jag göra detta ville jag stå för det 100 %, jag har aldrig varit halvhjärtad eller feg på det sättet. Och jag ville inte att någon skulle kunna säga att det här var skitsnack eller att jag inte vågade stå för min historia.
På grund av att de bedömde mig som väldigt trovärdig, särskilt efter att ha sett bevisen (smsen) så beslutade deras chef att publicera mitt namn och bild.

Dagen efter fick jag se citaten. Jag godkände, med en ändring. Jag tyckte de hade skrivit för "hårt" om honom och bad dem ändra några formuleringar. Skrattar lite nu när jag tänker på vad han skulle säga om han visste att jag faktiskt försökte framställa honom i bättre dager än vad de ville. Förväntar mig knappast något tack.

Därefter gick det fort. En fotograf kom och tog kort på mig utanför jobbet. Hon berömde mitt mod och sa att jag inte skulle tveka på att jag gjorde rätt. Det var riktigt fint och jag blev både förvånad och glad över stödet. Särskilt eftersom tankarna om min illojalitet snurrade i 180 inuti mitt huvud.

Jag berättade för mina kollegor om vad som skulle hända. Minns att en av dem sa "Shit, du vet att det här kommer förstöra hans karriär va?"
Det fick mig att må så dåligt så jag sa bara "snälla sluta säg så." Jag hade fortfarande inte riktigt förstått, kanske inte riktigt velat ta in, vad det här skulle innebära.

Jag berättade även för styrelseordföranden för Lajkat. Det var tungt att behöva berätta om åren med E och allt han utsatt mig för för någon på jobbet.. Men efter att jag gjort det ställde han sig upp och gav mig en kram. Sedan kallades personalchefer, kommunikationschefer etc från AB in i rummet och jag fick berätta igen. De var tacksamma att jag berättat innan artikeln kommit ut.
Samma kväll publicerades artikeln.

Jag fullkomligen bombades med mail och meddelanden, från folk i branschen, vänner, vänner till honom, helt okända människor, kollegor, etc. Det var en enorm lättnad att få så mycket stöd. Jag hade varit så inställd på att inte bli trodd. Jag tackar verkligen metoo för detta. För evigt tacksam.

En person från Schibsted ringde samma kväll och frågade om jag kände mig otrygg, ifall jag ville bo på hotell. Jag blev lite chockad av frågan. Var jag i fara?
Han sa också:

"Vi har pratat med E och han har fått order om att han inte under några omständigheter får kontakta dig."

Det kändes bra men samtidigt så surrealistiskt. Jag bokades in på ett möte hos internutredaren som Schibsted anlitat redan nästa morgon kl 09.00.

Hos internutredaren fick jag träffa en kvinna som jobbat inom polisen "med såna här frågor" i 15 år om jag minns rätt.

"Jag har träffat många kvinnor som gått igenom det du gått igenom", sa hon.

Hon kändes väldigt trygg. Jag fick berätta precis allting igen. Från första gången jag träffade honom. Hon antecknade, ställde lite frågor ibland.
När jag var klar sa hon:

"Den här mannen du träffat... jag ska inte säga att han är psykopat, sådana diagnoser får inte jag ge, men han har starka psykopatiska drag. Han checkar många punkter på den listan. Jag har hört många historier som liknar din. Du ska veta att det här är väldigt klassiskt och du ska aldrig tvivla på att du gjort rätt som berättat. Aldrig."

Det var så overkligt, men så skönt att höra. Jag satt och blev lite nervös och försökte skratta bort vissa saker för det blev så jävla läskigt och allvarligt när jag tvingades se min situation sådär, svart på vitt.

"Har han slagit dig någon gång?", frågade hon.

"Nej", svarade jag.

"Okej, då har han inte kommit dit än."

Jag ryckte till när hon sa så. Tänkte på alla gånger jag trott att han skulle slå mig. Alla gånger han slagit i väggar, kastat saker... jag har tänkt att det var nästa steg. Att hon bekräftade det skakade mig ändå.

Sedan började hon fråga mig om han visste var jag bodde, om han kunde portkoden, om han brukade dyka upp oannonserad.

"Ibland säger han att han är där om fem minuter, jag vet inte om det..?"

"Okej, då är han på väg där med. Jag funderar på om du ska ha överfallslarm. Tror du att han skulle dyka upp vid ditt hem nu?"

"Alltså... nej... det tror jag inte... men jag vet inte..."

"Människor i kris kan reagera på oförutsedda sätt."

Sedan gav hon mig tre olika journummer och bad mig att inte sova ensam den kvällen.

"Filippa. Det är viktigt att du aldrig mer har kontakt med den här mannen. Då menar jag att det är livsviktigt, alltså förenat med livsfara om denna relation skulle fortgå. Jag har sett det här många gånger."

Jag fick massa frågor om jag ville upprätta en anmälan mot honom men hon upplyste mig också om hur extremt mycket bevis som krävs och att det kan vara enormt psykiskt påfrestande att gå igenom, särskilt om det läggs ner eller förövaren inte kan dömas.

Att anmäla honom kändes så främmande. Att ha berättat för någon utomstående var tillräckligt stort för mig just då. Jag valde att inte göra någon anmälan.
Hela mötet var extremt omtumlande, för att använda ett ord jag använt mig av mycket senaste tiden.

Att ha skrivit allt detta har tagit lång tid och jag är väldigt trött nu. Skriver mer imorgon.

Likes

Comments

I början av sommaren hände en till avgörande sak. Jag skrev för första gången någonsin om hans beteende i min blogg (här är inlägget ). I nästan sju år hade jag alltid hållit tyst utåt. Men en incident med honom drev mig att skriva ut mina känslor. Självklart utan att nämna namn. Det var verkligen revolutionerande. Jag hade börjat bygga upp ett riktigt motstånd.

Det som hände sedan var att jag en dag fick ett telefonsamtal från honom när jag satt på jobbet. Han var vansinnigt arg och krävde att jag skulle gå in i ett rum och prata, så att inte de andra skulle höra. Jag vägrade, för när han hade mig ensam, det var då jag blev svag. Det visste han också.

Han berättade till slut att han blivit uppringd av något "psykfall" som läst hans Flashback-tråd (ja alla fb:are, han har stenkoll på den) där någon hade länkat mitt inlägg. Personen skulle ha skrikit och sagt att han skulle sluta trakassera sitt ex, dvs mig.
När jag tänker tillbaka så tvivlar jag på att någon ringt upp honom, jag tror det är mer troligt att han själv läst sin tråd och upptäckt det. Men hans begäran om att jag skulle ta bort inlägget fick väl mer tyngd om han själv skulle ha blivit uppringd och "trakasserad" på grund av det...

Han började skrika om hur jävla onödigt det var av mig att blogga om det, att det var så många som hatade honom som skulle glädjas åt det, att "alla SD:are kommer vara på mig nu" osv.
"Det måste vara någon som känner dig och mig som postat länken, det måste vara din jävla kompis xx, han har alltid hatat mig. Filippa, TA BORT DET"

Jag försökte hålla mig lugn och kall. Jag hade ju såklart förberett mig på att han skulle se inlägget någon gång.
Jag sa lugnt och stilla:

"Jag kommer inte att ta bort det. Jag är en sådan som skriver och det vet du."

Han fortsatte envisas. Till slut sa jag:

"Men E, är det något jag har skrivit i inlägget som inte är sant? Har jag ljugit?"

Han svarade:

"Nej, det har du inte, och jag vet att jag beter mig hemskt mot dig ibland men snälla, ta bort inlägget, nu kommer alla SD:are få vatten på sin kvarn"

Jag stod på mig och tog inte bort inlägget.

Sedan hände #metoo. Som många vet startades ju hela grejen i Sverige med att Lulu Carter och Cissi Wallin outade Martin Timell respektive Fredrik Virtanen. Det var media-kretsar. Våra kretsar.

#metoo gjorde honom nervös. Han började komma in till mig på jobbet, be om att jag skulle "komma ut och prata". Gick in till ett mötesrum, stängde dörren om oss och började prata om inlägget igen.

"Nu med det här #metoo som är igång så vore det bra om du kunde ta bort ditt inlägg. Folk kommer vara på dig. Om folk kopplar... de kommer göra allt för att förstöra mitt liv."

Jag var envis, vägrade. Till slut sa jag det som legat och gnagt i mig sedan metoo startade.

"Tror du... tror du hon som anmälde dig kommer träda fram?"

-----

2015, när vi för tillfället ej var ihop, hävdade en kvinna att han våldtagit henne under Almedalsveckan. Januari 2016 anmälde hon honom för våldtäkt, en anmälan som las ner i brist på bevis. Jag var med honom genom båda pärserna. Först när "hennes folk" (på arbetet) ringde honom och sa att han hade begått ett övergrepp, men att hon inte skulle anmäla, och sedan när anmälan kom ett halvår senare.

Jag stöttade honom. Han var så övertygande med sina tårar och kärleksförklaringar till mig. Att jag stannade och stöttade honom i allt detta bevisade att vi var menade för varann, att jag var kvinnan i hans liv etc. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till de kärleksförklaringar han nu publicerar på sina sociala medier om kvinnan han är tillsammans med nu. Det är allt för bekant.

"xx är sur för att jag inte svarade på hennes meddelanden efter, hon hatar oss och att vi förlovat oss, hon är svartsjuk, det är därför hon hittar på det här".


Hela tiden skavde de förklaringarna i mig. Varför skulle en tjej som träffat honom en natt vara så besatt av någon slags hämnd?
Så här efteråt är jag såklart arg på mig själv att jag inte trodde mer på henne. Men en anonym tjej mot mannen som jag levt med i många år, som manipulerat mig till att tro att jag aldrig skulle klara mig utan honom? Tyvärr vann han och hans version.

----

Tillbaka till 2017. Vi står i mötesrummet på Schibsted och jag har just droppat bomben. Pratat om det vi aldrig mer fick nämna, det han aldrig ville diskutera mer efter att utredningen las ner.

"Tror du inte jag har tänkt på det också? Måste vi prata om det? Kan du bara ta bort ditt inlägg?"

Jag tog inte bort inlägget.

Sedan började Instagram-kontot 1337likes ta emot vittnesmål om "kända" män som begått övergrepp. En morgon när jag vaknade såg jag det i mitt flöde. Mitt hjärta bankade hårt när jag läste inlägget och jag visste. Det här är om honom. Inlägget finns fortfarande uppe, går att se här.
Då drog det igång. På twitter visste väl alla inom 24 h. De "sverigevänliga" sajterna började publicera artiklar. Anonymt först, sedan med namn och bild. Media publicerade artiklar, utan namn och bild. Flashback-tråden fylldes med nya sidor i en rasande takt.
Det skakade mig.

Och han fick panik. Nya pratstunder i mötesrummen. Tårar i hans ögon. Nya vädjanden om att ta bort mitt inlägg. Han drog upp "allt han gjort" för mig. Hur han ställt upp när min egen familj svek, när ingen annan fanns där. Hur han hjälpt mig ekonomiskt, hur han "fixat" jobb till mig. Han behövde inte ens säga alla de där sakerna. Han hade sagt dem hundratals gånger förut, eller insinuerat bara.. Man behöver inte säga så mycket till en människa som själv känner att hon står i tacksamhetsskuld.

All skuld, de starka band jag fortfarande hade till honom ("Vi är familj Filippa, kom ihåg det. Du är min person, och jag är din oavsett vad som händer") tillsammans med rädslan jag kände inför ett kulminerande media-drev gjorde att jag inte stod pall längre. Jag lovade honom att avpublicera inlägget. Men i samma mening som jag gjorde det sa jag även:

"Jag gör det för att jag inte vet om du gjort det som du anklagas för, och jag är rädd för din skull. Men jag vet vad du gjort mot mig. Det som står i det där inlägget är sant. Det vet du också."

"Ja, Filippa, men tror du att jag skulle kunna våldta någon? Seriöst?"

Då sa jag något jag aldrig sagt till honom förut, något som legat och grott längst in i mig:

"Du har haft sex med mig fastän jag sagt nej."

Han såg chockad ut.

"Vad menar du? När då?"

Jag berättade och han sa att han var ledsen för det. Han sa det så snabbt och lämnade ämnet lika snabbt. Jag reagerade på det. Allt fokus var på honom. Att rädda honom. Att han våldtagit sin flickvän i flera år verkade inte så viktigt i sammanhanget. Jag visste inte hur jag skulle reagera på det. Hela min hjärna var kaos.
Vi var tvungna att lämna mötesrummet och jag gick och avpublicerade inlägget.

Med det knapptrycket var det som om jag hade valt sida i en förvirrad strid. Helt plötsligt gick jag in för att skydda honom. Han smsade mig ständigt med uppdateringar.

"Nu har xxx media skrivit. Nu har de skrivit detta på Flashback. Folk skriver så här på twitter nu."

Jag satt som på nålar. Så rädd för lavinen som oundvikligen skulle komma. Rädd för raseriet från den uppdämda kvinnoilskan som kom från alla håll.
Jag var på fel sida av den här revolutionen och jag kände det.

Han ringde (och smsade) mig dag och natt. Säkert tjugo gånger om dagen. Påstod att han hade ångest och ingen annan att vända sig till. Han vet mycket väl hur jag tampats med ångest och jag antar att han utnyttjade det för att få mig på sin sida. Jag kan inte neka någon med ångest min hjälp. Jag var helt uppe i hans helvete och oroade mig något fruktansvärt. Det var så märkligt, nyss hade jag lyckats bryta mig loss så pass mycket att jag hade skrivit om honom i min blogg, nu satt jag uppe mitt i natten och tröstade honom. Det var extremt förvirrande.

Han åkte till USA på tjänsteresa mitt i alltihop. Samtidigt slutade han på Lajkat (det var planerat sedan innan) och jag blev chefredaktör och ansvarig utgivare, en tjej från säljet skulle bli produktchef.
Han skulle ha överlämning med mig och jag minns så väl när han sa åt mig att akta mig. För två personer i mitt team.

"Du kan inte lita på xx och xx.".

Jag var chockad och undrade vad han menade. Han blev irriterad.

"Men Filippa, du måste fatta. De vill ha ditt jobb. Du kan inte lita på dem. Lita på mig, jag vet hur det här funkar."

Det skavde i mig. Skulle jag inte kunna lita på mitt eget team? Jag kände mig otrygg. Skulle jag för evigt behöva gå till honom för "råd"? Jag hade trott att i och med att han slutade som min chef så skulle hans makt över mig försvinna. Nu i efterhand förstår jag att det antagligen var just vad han var rädd för, därför behövde han se till att jag aldrig skulle lita på någon annan än honom, alltid behöva honom och hans råd.

Del 3 kommer snart.

Likes

Comments

Jag har skrivit en del om min relation med mitt ex, om den psykiska misshandeln och hur det var att leva med honom. Men jag har aldrig skrivit om exakt hur det gick till, och varför, jag beslöt mig för att berätta i en intervju med DN om vad han gjort mot mig.

Jag berättade allt i tidsordning för internutredaren som Schibsted anlitade. Jag hade så svårt att sålla då, så det blev hela vår relation. Jag ska försöka att göra det här lite kortare. Men det kommer att bli långt ändå, befarar jag...

Vi kan väl börja 1 januari 2016, då Lajkat blev eget bolag, ej längre en del av Aftonbladet. Då slutade mitt ex, E, som chefred och ansvarig utgivare och ägnade sig åt andra uppdrag inom Schibsted. Under året som följde blev jag redaktionschef, lärde upp nya anställda och jobbade kort och gott röven av mig – utan honom. Det var fantastiskt för mig, jag fick chansen att växa och känna mig duktig på mitt jobb – något han aldrig hade tillåtit mig att göra. Jag insåg hur mycket han hållit tillbaka mig med sina hårda ord, härskartekniker och ovilja att släppa in mig helt på jobbet. Det självförtroende jag byggde upp under det året är jag evigt tacksam för.

Jag och E gjorde även slut i början av året och vi båda inledde nya relationer. Det hindrade dock inte honom från att ha tät kontakt med mig av olika anledningar, bland annat gällde det min hund som han ansåg att vi skulle ha "delad vårdnad" om. Han använde hunden och lämnings- och hämtningstider mycket för att styra mig och mitt liv och påverka mig i allmänhet. Till slut fick jag nog och meddelade att jag ville bryta all kontakt. Blockade honom överallt. Något han inte respekterade, utan började maila långa manipulativa texter. Jag höll pall, MEN...

... tyvärr fick Lajkat problem med den nya VD:n som skulle tillsättas i slutet av året. Den nya VD:n slutade och vi stod där med en osäker framtid. Det var då Schibsted valde att fråga Ehsan om han kunde tänka sig att komma tillbaka, tillfälligt, medan de letade en ersättare.

Nu var alltså exet, som jag beslutat mig för att bryta med, min chef igen.

Han sa att han enbart tog jobbet "för min skull", att han skulle fixa "så att jag hade jobb". Jag var fortfarande inte ens fast anställd. Varken på N24 eller Lajkat hade han anställt mig, trots att folk som börjat jobba senare än jag fått fast anställning. Nu i efterhand är det kanske inte så svårt att räkna ut varför.

Han lovade att det skulle gå så bra för oss att jobba ihop igen. Jag hade semester några veckor i januari och redan andra dagen jag var tillbaka på jobbet började helvetet.

Han satt bakom mig och skickade sms på sms. Sms-terror skulle jag beskriva det som.

"Varför jobbar du inte, du är så jävla lat, alla här tycker det, du är värdelös, ingen vill ha dig och din dåliga energi här, när ska du skärpa dig, varför kan du inte bara vara som alla andra, kanske bäst att du slutar, alla undrar varför du aldrig gör något, nu vill xx och xx ha möte med mig, kommer säkert handla om varför jag låter dig vara kvar"

Jag gick in på toaletten och grät. Sedan gick jag in igen, tog mitt pick och pack och gick raka vägen till BUP på Kungsholmen för att hämta ut mina gamla journaler från när jag var liten. Jag tänkte i någon slags känslomässig förvirring och panik att jag måste börja bena i vad det är för fel på mig, varför jag mår så dåligt. Nog för att jag haft en jobbig uppväxt men jag kanske borde insett att svaret på den där frågan låg i namnet som hela tiden dök upp på min mobilskärm. Sms efter sms.

Sedan kom en avgörande händelse i den här historien. Det blev helg och följande vecka hade jag blivit förkyld. Jag meddelade att jag var sjuk på morgonen och gick sedan och la mig igen för att vila. Vaknade någon timme senare till totalt kaos på mobilen. Jag minns inte hur många missade samtal jag hade. Och sms. Sms som löd: "Varför gör du såhär?"
"Ring upp mig."
"Gör du inte det så ska jag skriva i gruppchatten så alla ser."
"Jag kommer mejla nu och ta bort ditt lönetillägg."
"Säg inte att jag inte varnade dig."


Jag ville absolut inte ringa upp då jag var rädd för honom när han var på det här humöret. Han fortsatte beskriva hur värdelös jag var. Fortsatte hota.

"Du får en sista chans. Ring mig innan kl 10. Kl 10 mejlar jag angående ditt avtal."
"Jag måste nog säga upp dig tyvärr."


Till slut klarade jag inte mer och ringde upp honom. Han skällde ut mig tills jag grät hysteriskt. Det verkade vara vad han ville, för då mjuknade han. Som så många gånger förr. Började också gråta, berättade hur mycket han älskade mig, att jag var hans livs kärlek och att han bara ville mig allt väl.

Det är väldigt svårt att förklara vad sådant beteende gör med en. Det är så otroligt förvirrande när någon slår med ena handen och smeker med andra. Exakt det hade jag levt med i sex år.

Men det där året utan honom på jobbet hade nog gett mig någon slags styrka. Jag var nedbruten, men ville inte fortsätta ha det så. Jag meddelade att jag skulle gå till läkaren och se om jag kanske kunde sjukskrivas, för jag mådde så dåligt. Då fick han panik och sa att det "skulle se dåligt ut för honom". Han bönade och bad, sa att han ju tagit jobbet för min skull, att jag inte skulle låta honom och hans hemska beteende (jodå han brukade tårfyllt erkänna det när han bad om förlåtelse...) hindra mig.
Sedan ändrade han sig och sa jo, gör det, vila ut, det blir bra.
Jag har förstått i efterhand att det var när han kom på att han inte behövde rapportera in min sjukskrivning...

Men det viktiga i denna händelse var att, jag hade ju kvar de här smsen. Med alla hot och trakasserier. Något som skulle visa sig vara väldigt avgörande.

När jag var tillbaka på jobbet efter två månader så fortsatte naturligtvis hans beteende. Jag minns att jag då sa till honom, när det var som värst:
"Snälla sluta! Annars måste jag berätta om ditt beteende för HR eller någon. Du måste sluta hota och terra mig! Fattar du inte att jag kan visa allt du har skrivit till mig? Det skulle förstöra ditt liv!"

Jag har i efterhand fått höra hur han vridit detta till att jag ska ha hotat med att "fucka upp hans liv". Så kan man ju välja att se det. Själv blir jag mest arg nu när jag tänker på det, att jag inte bara gick till HR direkt, utan omsorg om hans liv, utan att bry mig om att varna honom, ge honom chans på chans att bättra sig. Chanser han aldrig tog.
Men sanningen är faktiskt, att jag ville aldrig förstöra hans liv. Men jag kommer återkomma till det.

Det här blev så långt så jag delar upp det. Del 2 kommer snart.

Likes

Comments

Var hos min lilla ponny igår, red i ridhuset och det gick jättebra. Det har verkligen hänt enormt mycket med honom sedan i somras. Så skönt att vi har kunnat få så mycket hjälp av Fredrik, verkligen guld värt.

Nu har han börjat muskla på sig lite också, vilket är skönt. Det är verkligen jätteroligt att rida nu! Idag kom jag tyvärr inte ut till stallet (elfel i pendeltågstrafiken, satt och väntade i Farsta förgäves, suck) men imorgon ska jag göra ett nytt försök, då ska jag och en tjej i stallet som heter Aline rida ut. Det var väldigt roligt förra gången vi gjorde det, vi red i två timmar och Offe fick lära sig att gå i vattenpölar med is på (alldeles för läskigt tyckte han först men tillslut gav han upp) och att gå över diken (han vägrade först, men sen backade vi över och då funkade det...).

Men nu till det jag skulle berätta! Idag anmälde jag oss till vår första tävling! Det blir på Runsten den 24 mars. Alltså, jag har ingen aning om hur det kommer gå, eller om vi är redo haha. Men Mimmi och Fredrik ska tävla och Mimmi tyckte att jag också borde göra det, för att ha ett mål att träna inför. Hon känner mig, jag har svårt att hitta motivation i träningen om jag inte har ett mål. Och jag älskar att tävla.

2018 blir det faktiskt exakt 10 år sedan jag tävlade sist. HERREGUD. Har det gått så lång tid? SJUKT. Jag tävlade en hel del med min gamla häst Kurt och det var sååå roligt.

Det jag är orolig för med Offe är först och främst om han ska tjafsa med att gå in i transporten (har bara lastat honom en gång förut och det var när jag köpte honom och då var det lite småtjafs) och sedan hur han ska reagera på att vara på en tävlingsplats. Jag har verkligen ingen aning om hur han kommer ta det. Han är lite känslig och tittig ibland, så vi får se... men det blir bra träning, hursomhelst.

Jag anmälde oss i T8 och V5, vilket är typ samma som de gamla beteckningarna Lätt tölt och Lätt fyrgång, om jag förstått det rätt. Det var ju som sagt ett tag sen man var i med i matchen...

Så nu får ni hålla tummarna för att det går bra för oss :) Här kommer lite bilder, har tyvärr inga nya ridbilder, men ska försöka ta snart!

Hur söt och fluffig är han inte just nu?

Man försöker ta fina bilder på sin häst och en själv men det går alltid åt helvete. Men Mimmi har lovat att ta finare bilder på oss på måndag!

Sötnosen

Likes

Comments

Contains affiliate links

Alltså herregud vad mörkt det är just nu. Det är inte konstigt att man är trött och livlös. Idag blev det helt seriöst inte ljust. Överhuvudtaget. Så extremt deppigt. Och jag som redan är en trött jävel för tillfället (som ni vet) verkligen kände hur all eventuell energi bara rann iväg direkt när jag vaknade. Försöker att vara snäll mot mig själv och inte ha för höga krav om saker jag "borde" göra nu när jag är ledig, men det är svårt.

Hade tänkt åka till hästen, men behövde även hämta ut paket och handla och det blev plötsligt övermäktigt att göra tre saker på en dag. Känner igen den känslan från förr när jag varit utmattad. Så jag bestämde mig för att hämta ut paket och handla i alla fall. Lilla Offis får vänta till imorgon <3

Därefter fixade jag med visum/reseförsäkring osv inför resan. Har även beställt lite nya kläder och sånt att ha på Kuba som jag tänkte visa er :)

Längtar verkligen tills vi åker, hoppas på att solen och miljöombytet ska få mig att komma tillbaka med supermycket energi sen. BEHÖVER det...

Här är i alla fall det jag beställde, plus att jag lyckades hitta en rabattkod på 25 %! Hittade den här ifall ni också vill shoppa loss. Ni kan klicka på respektive bild för att komma till grejerna.

Likes

Comments

Igår var det julafton och jag firade hemma hos min syster Sarah tillsammans med en del av familjen. Det var jättekul, vi åt mat, skrek på varann, öppnade julklappar och spelade spel, blev osams och sedan vänner igen, åt lite mer osv osv. Ganska standard julafton med andra ord. Alla i vår familj är såna besserwissers (det var förresten namnet på spelet så ni kan ju förstå hur stämningen var..), har så mycket åsikter, bra på att ta plats och eldiga i temperamentet så det är alltid lika kul när vi samlas... haha jag menar det seriöst faktiskt. Men man blir lite trött efteråt tho.

Idag är det juldagen och jag och Luna sov jättelänge och gosade kvar i sängen ännu längre. Sedan gick vi ut i skogen och kastade pinnar i regnet. Lite deppigt väder, men men, då känns det ännu bättre att komma in sen. Idag njuter vi av lugnet, jag ska inte göra något mer än att ha tvättstugan ikväll. Och kanske nätshoppa lite. Hehe.

Här kommer några bilder från igår :)

Haha hur söt är min hund?

Likes

Comments