Så är jag här igen. Stänger in mig, lyssnar på sorglig musik, läser komplicerade böcker om livet. Tänker på dig.
Han var här igår. Han gjorde som han gör efter en period av relativt lugn. Han skrek, hetsade, sa att jag var värdelös, otacksam, aldrig skulle klara mig. Hotade om vad han ska göra om jag inte gör som han vill.
"Du kommer sluta ensam, ingen kommer vilja vara med dig"
Ändå klamrar han sig fast vid mig. Vägrar släppa taget. Av kärlek säger han. Men hur kan han älska någon som är så värdelös?
Det är väl det jag ska vara tacksam över. Att han älskar mig trots att jag är så dålig. Trots alla mina fel. Att han hjälper mig med saker, även om jag inte bett om dem. Sådant som är bra för mig, det är bara det att jag inte förstår det. Han vet vad som är bäst för mig.
"Jag känner dig bäst av alla, Filippa. Alla andra ljuger för dig. Tror du att du har vänner? Dina vänner bryr sig inte. Det är jag som får plocka upp spillrorna av dig när du inte lyssnar. Dina vänner är inte värda ett skit. Jag är den enda som alltid ställt upp, den enda som stannat kvar."
Den enda som stannat kvar.
Han präntar in sina ord. Vill finnas där i bakhuvudet. Se till att jag inte glömmer.
Att alla lämnar mig. Utom han. Hot eller löfte. Svårt att säga.
Jag bara sitter där. Fryser till is. Kastas tillbaka i tiden. Sex år nu. Sex år av ett helvete som aldrig verkar vara över.
"Prata inte med någon om det här"
"Om du berättar för någon kommer jag aldrig mer hjälpa dig. Hur ska du klara dig utan mig?"
Det slutar inte ens trots att han borde ha någon annan att fokusera på nu. Jag tänker på det ibland. Kommer han gå över till henne när han till slut lämnar mig ifred? Är det så han gör? Eller är det för evigt på mig denna så kallade kärlek, denna besatthet, är fokuserad?
Jag har varit rädd. Jag är rädd. Jag är rädd så jag skakar efter att han varit här. Paniken är förlamande i min redan kaosartade värld.
Mina vänner talar om besöksförbud. Få ett slut på det.
Jag kunde bara tänka att jag ville ringa dig. Men du är så långt borta från mig nu. I alla stunder jag behöver dig. Dina vettiga ord var som en klippa jag klättrade upp på i ett hav av vansinne. Du kunde få mig att tro på mig själv igen, tro på riktig, normal kärlek igen. Hans makt förändrades när du kom in i bilden och luften blev lättare att andas.
Men du klev ut ur bilden igen. Och nu är jag ensam kvar.
Varför gjorde du så? Kom tillbaka.
Ibland tänker jag att det är omöjligt att bära på så mycket som jag gör. Jag måste släppa av något. Men min hjärna minns allt. Allt allt allt. Minnesbilderna svishar förbi.
Mamma med hål i huvudet på St Görans. Pappa som ett eko av telefonsignaler som aldrig får svar. Hennes vankande på nätterna. Min nerspydda papperskorg, kattsanden på golvet, disken i badkaret. Krypen i maten. Hans sparkar och slag i väggen. Mina hästar i transporten. Hans namn som lyser upp på displayen. Igen och igen. Panikångesten. Avsvimmad på golvet i skolan. "Du kommer aldrig klara dig utan mig". Ett hotellrum i Barcelona. Jag säger att det gör ont och han slutar inte. "Det spelar ingen roll vad du säger, det kommer alltid vara du och jag". Fladdrande klänning i ett fönster. Karlbergsvägen och vända tillbaka. Sitta i en stol och svara på frågor som inte har svar. Sova i sexton minus. Råttorna som springer i taket.
Allt snurrar runt runt runt.
Och var är du?
