Header

Känner att det varit för lite outfitbilder på bloggen på senaste tiden. Just nu verkar det ju på denna blogg som jag har en extrem depression o bara vill dö exakt hela tiden, men jag går faktiskt ut och roar mig emellanåt, tro det eller ej.
Igår till exempel var jag och Julia på kräftskiva som Jocke anordnade på Bergmans. Det var riktigt kul och jag träffade massa gamla goda människor jag inte träffat på år och dar.

Så här får ni mina senaste partyoutfits för o pigga upp stämningen lite. Life is a party and you're invited osv.

"Min livsfilosofi är ordning och reda, men lite kaos på fredag, typ"
Quote Fillan

Den här outfiten fick två bilder för jag gillar den så mkt

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Har ni tänkt på det här med första möten någon gång? Jag tänker ofta tillbaka på det första mötet med personer som gjort något slags intryck på mig. Och jämför det med var vi står idag.

Det är något magiskt med första möten. De är oskrivna blad. Och ofta vet man inte förrän efteråt att det var viktigt. Att just den här personen skulle göra intryck på en. Förändra ens liv. Eller förändra en som människa. På gott och ont.

Jag har många första möten som jag kan som filmscener i mitt huvud. Som jag spelat upp om och om igen i min hjärna. Jag har minne som en elefant, det har folk alltid sagt till mig. Jag minns saker andra glömmer. Jag noterar detaljer, meningar och känslor. Jag antar att jag alltid varit en person som betraktar saker lite utifrån.

Som när jag träffade dig. Det är egentligen kanske svårt att avgöra tidpunkten för vårt första möte, eftersom det skedde gradvis. Jag hade berättat halva min livshistoria för dig innan jag ens hade mött din blick eller hört din röst. Och då hade jag aldrig en tanke på att jag någonsin skulle göra det.

Lustigt hur det kan bli va?

När jag hörde din röst första gången visste jag inte heller att det var viktigt. Jag hade varit någonstans och fått i mig någon slags alkohol. Vodka om jag känner mig själv rätt. Det var i maj. Jag var på väg hem från tunnelbanan. Vi skrev meddelanden till varandra, vi hade gjort det hela kvällen. Det var så roligt att prata med dig.

Det slutade aldrig vara det.

Jag hade inte tålamodet att skriva och gå samtidigt, alkoholintaget hade gjort mig ofokuserad och tankarna var för snabba för att mina fingrar skulle hinna få ner dem i text. Jag tror du blev förvånad när jag bad om ditt nummer. Jag som duckade alla dina inviter till att ses. Jag duckade, men du fortsatte prata med mig.

Varför gav du inte upp? Du kunde ha gett upp där och då och så hade vi aldrig varit här. Men du fortsatte. Varför?

När jag ringde dig tänkte jag att nu skulle vi få se, att vi var nog bara chattkompisar trots allt. Vissa människor kan man bara skriva med, men ett telefonsamtal flyter inte på lika bra. Men det var ett av de roligaste samtalen jag haft. Jag minns inte vad vi pratade om, jag minns bara att det var roligt och att det var lätt.

Ändå dröjde det innan vi skulle mötas mellan fyra ögon. Det var en natt i juni. Jag minns att det var en lördag, för du hade haft en spelning. Det var lördagen den 11 juni och jag hade varit på min systerdotters födelsedagsfirande.
Jag hade bett dig komma och möta mig utanför klubben jag var på.

Jag hade bestämt mig i ruset av alkohol att, ja om jag ska träffa den här killen så får det bli nu, när jag har modet och inte bryr mig så mycket. Jag har alltid skytt stela situationer som pesten och tanken på att "dejta" ger mig stress. Så att be dig att möta mig utanför Spy bar kl 04.30 kändes som en väldigt rimlig idé.

Du stod mitt bland alla fulla och skränande människor som försökte fånga in taxis, bestämma sig för efterfest eller locka med sig någon hem. Jag minns att jag log för mig själv och tänkte "varför gör han det här? Tänker han att det är ett bootycall? ÄR det det?". Sedan gick jag självsäkert fram, sa hej och att jag var hungrig. Du bjöd mig på någon sliskig kebab på Kungsgatan och jag var hur nöjd som helst.

Du har alltid matat mig och jag har alltid varit lika glad och tacksam för det, oavsett om det varit 7-rätters på en lyxrestaurang eller kebaben på Kungsgatan halv fem en lördagsnatt.

Sedan sa du att du bodde just runt hörnet. Jag följde med upp i din kala lägenhet och undrade hur länge du bott där. I ett halvår, sa du, och jag tror jag var lite för ärlig när jag sa att du behövde fixa till det här stället.

Du fixade verkligen till det fint. Det gjorde du.

Sedan satt vi i din soffa och pratade till klockan 9 på morgonen. Du spelade till och med fiol för mig, även fast du alltid förnekar det när jag nämner det.

Varför skäms du för det? Jag har alltid tyckt om när du spelat. Jag minns när du skulle hitta på en melodi som var jag. Den var sorglig och jag protesterade. Ville inte vara den sorgliga melodin.

Nu går jag från tunnelbanan i tystnad och jag sitter ensam i taxin hem från krogen. Inga fioler i mitt liv. Många sorgliga melodier, men inga spelas av dig.

Åh, Lukas. Det var så roligt att prata med dig. Det var det alltid.

Likes

Comments

Och så rasar allt. Mitt försiktigt byggda lilla korthus. Varje kort måste vara exakt rätt placerat för att det ska hålla ihop. Försiktigt men vant bygger jag det högre och högre. Men vad hjälper det när en vindpust, en vibration i marken, en oförsiktig rörelse, kan rasera allt på bara en bråkdels sekund.

Och jag känner mig så dum som bygger korthus som bara rasar. Då kan man ju lika gärna låta bli. Att låta bli helt är något jag funderar mycket på.

Mina tankar far så mycket, fram och tillbaka. Jag försöker få tag i dem, hålla i dem en stund för att kunna placera dem i rätt sammanhang, få ett resonemang och inte bara lösryckta tankar, observationer och konstateranden.

Det är som att allt blivit så smärtsamt tydligt nu, jag tänker ibland att det kanske till och med var bättre förut, när jag inte såg lika klart. När jag fortfarande ibland kunde låtsas att allt var helt okej.

Det kanske bara är en fas, något som ska gå över. Den här dagen. Den här månaden. Det här året. Tjugoårsåldern. Är livet att hela tiden vänta på bättre tider? Den meningslösheten slår som kall metall mot mitt medvetande.

"Du slösar bort din ungdom, Filippa"

Det är den där meningslösheten jag inte står ut med. Ibland vet jag inte vad som är värst, smärtan eller meningslösheten. Smärtan är akut, får mig att tappa andan och världen att snurra. Meningslösheten långsam och seg. Tar aldrig slut. Är oändlig.

Mitt i allt detta så finns du. Eller du gör ju inte det. Inte hos mig. Men du finns ute i världen. Och så länge du finns ute i världen så finns du på något vis hos mig också.

När jag ser ditt namn, när jag ser att du kollar, att du ser mig. Det är som en liten skärva av trygghet. Har jag blivit så svältfödd på trygghet att någon som lämnat mig, som aldrig uttalat de tre ord som sägs för mycket men alldeles för sällan, alldeles för sällan till mig, att blotta uppenbarelsen av dennes namn, kan kännas betryggande för mig?
Det är ju för sorgligt, det inser jag också.

Som en maskros som växer ur asfalten, livnär jag mig på ingenting. Maskrosor är ogräs. Man rycker upp dem, men de kommer tillbaka igen. Är det vad jag är? För evigt dömd att slitas upp med rötterna, men alltid på något sätt komma tillbaka igen? Någon som envist tar plats, slår mig fram, där jag inte är välkommen. Till vilken mening?

Jag vet inte ens om du verkligen är du längre. Eller om du bara är den jag gjort dig till. Den jag behöver att du ska vara. Det har blivit som en fix idé. Jag ska bara ta mig samman, jag ska fixa mig själv, bli bättre, jag ska klara mig ut och då kommer du se det. En dag kommer du se att jag blivit den jag ska bli och då kommer du att komma tillbaka till mig.

Har du blivit min drivkraft? Min sista lilla livlina, det sista patetiska lilla hoppet som jag klamrar mig fast vid.

Kom tillbaka till mig. Ska livet verkligen vara så här.

Kanske är jag bara så vansinnigt rädd för meningslösheten att jag just skapat mening åt dig. Kanske är det exakt vad livet är. Det är upp till oss att bestämma en mening för saker och ting.

Jag behöver att du ska ha en mening. Om inte annat får den vara just det du läser just nu. Det kanske är meningen att jag ska börja berätta nu. Det här kan vara fördämningen som brister. Kanske har du startat en flodvåg. Var det du, eller jag? I min tankevärld flyter vi samman. Du är en del av mig nu.

Vi maskrosor växer ur asfalten, där det inte ens verkar möjligt. Ingen räknar med oss. Omvärlden ser inget värde i oss men ändå är de rädda för vår kraft. Det är därför de hela tiden känner behovet av att slå undan benen för oss, rycka upp oss med rötterna och kasta oss i diket. Om och om igen.

Ja, jag är en maskros i ett raserat korthus med metaforer som aldrig tar slut.

Och jag hoppas fortfarande att du ska vilja växa här hos mig en dag.

Likes

Comments

Så är jag här igen. Stänger in mig, lyssnar på sorglig musik, läser komplicerade böcker om livet. Tänker på dig.

Han var här igår. Han gjorde som han gör efter en period av relativt lugn. Han skrek, hetsade, sa att jag var värdelös, otacksam, aldrig skulle klara mig. Hotade om vad han ska göra om jag inte gör som han vill.

"Du kommer sluta ensam, ingen kommer vilja vara med dig"


Ändå klamrar han sig fast vid mig. Vägrar släppa taget. Av kärlek säger han. Men hur kan han älska någon som är så värdelös?

Det är väl det jag ska vara tacksam över. Att han älskar mig trots att jag är så dålig. Trots alla mina fel. Att han hjälper mig med saker, även om jag inte bett om dem. Sådant som är bra för mig, det är bara det att jag inte förstår det. Han vet vad som är bäst för mig.

"Jag känner dig bäst av alla, Filippa. Alla andra ljuger för dig. Tror du att du har vänner? Dina vänner bryr sig inte. Det är jag som får plocka upp spillrorna av dig när du inte lyssnar. Dina vänner är inte värda ett skit. Jag är den enda som alltid ställt upp, den enda som stannat kvar."

Den enda som stannat kvar.

Han präntar in sina ord. Vill finnas där i bakhuvudet. Se till att jag inte glömmer.

Att alla lämnar mig. Utom han. Hot eller löfte. Svårt att säga.

Jag bara sitter där. Fryser till is. Kastas tillbaka i tiden. Sex år nu. Sex år av ett helvete som aldrig verkar vara över.

"Prata inte med någon om det här"

"Om du berättar för någon kommer jag aldrig mer hjälpa dig. Hur ska du klara dig utan mig?"

Det slutar inte ens trots att han borde ha någon annan att fokusera på nu. Jag tänker på det ibland. Kommer han gå över till henne när han till slut lämnar mig ifred? Är det så han gör? Eller är det för evigt på mig denna så kallade kärlek, denna besatthet, är fokuserad?

Jag har varit rädd. Jag är rädd. Jag är rädd så jag skakar efter att han varit här. Paniken är förlamande i min redan kaosartade värld.

Mina vänner talar om besöksförbud. Få ett slut på det.

Jag kunde bara tänka att jag ville ringa dig. Men du är så långt borta från mig nu. I alla stunder jag behöver dig. Dina vettiga ord var som en klippa jag klättrade upp på i ett hav av vansinne. Du kunde få mig att tro på mig själv igen, tro på riktig, normal kärlek igen. Hans makt förändrades när du kom in i bilden och luften blev lättare att andas.

Men du klev ut ur bilden igen. Och nu är jag ensam kvar.

Varför gjorde du så? Kom tillbaka.

Ibland tänker jag att det är omöjligt att bära på så mycket som jag gör. Jag måste släppa av något. Men min hjärna minns allt. Allt allt allt. Minnesbilderna svishar förbi.

Mamma med hål i huvudet på St Görans. Pappa som ett eko av telefonsignaler som aldrig får svar. Hennes vankande på nätterna. Min nerspydda papperskorg, kattsanden på golvet, disken i badkaret. Krypen i maten. Hans sparkar och slag i väggen. Mina hästar i transporten. Hans namn som lyser upp på displayen. Igen och igen. Panikångesten. Avsvimmad på golvet i skolan. "Du kommer aldrig klara dig utan mig". Ett hotellrum i Barcelona. Jag säger att det gör ont och han slutar inte. "Det spelar ingen roll vad du säger, det kommer alltid vara du och jag". Fladdrande klänning i ett fönster. Karlbergsvägen och vända tillbaka. Sitta i en stol och svara på frågor som inte har svar. Sova i sexton minus. Råttorna som springer i taket.

Allt snurrar runt runt runt.

Och var är du?

Likes

Comments

Så det blev inte du och jag. Jag vet att det kommer gå över, men just nu känns det sorgligt. Som en tomhet i mitt liv. Det är tomt på den plats där du var. Det kommer upp flera gånger om dagen, saker jag hade velat säga, velat visa dig. Men det går ju inte nu. Ändå är det på något konstigt vis som att du är mer närvarande nu än någonsin. Som ett spöke lyser du med din frånvaro i mitt liv.

Jag tänker på dig. Och det är ingen panikartad känsla av ångest jag känner, den där bottenlösa, när det känns som man bara faller. Så som jag kände den där sista dagen. Så som jag känt så många gånger förut. Nu är det bara en stillsam känsla av tomhet. Jag gråter inte hysteriskt, det gjorde jag aldrig. Det bara kommer då och då, ljudlöst. När jag sitter på pendeltåget. När jag diskar. När jag lagar mat. När jag är ute med hunden.

Jag vet att det kommer gå över. Jag är inte rädd för det. This ain't mamas first time at the rodeo. Jag vet hur man gör. Jag vet hur det går till.

Jag grät aldrig hysteriskt för det var aldrig hysteriskt med dig. Det var roligt, det var lugnt, det var fint.

Jag blev alltid glad när du ringde, men jag vågade aldrig ringa själv.
Bara om det var något kort, konkret. Inte så som du brukade ringa mig. För att bara prata. Det var så ofta när jag kände mig ensammast i världen och just skulle ge mig själv till ångestens värld, som du ringde. Som om du på något synskt sätt visste att det behövdes. Jag är tacksam för det.

Jag ville inte ringa dig för jag visste hur mycket du har i ditt liv. Jag ville inte riskera att få ett stressat "ja men du vi hörs sen". Jag ville inte veta om de stunder jag blev bortprioriterad. Jag ville bara vara med om dem då du valde att ge mig din tid, jag var glad för det, jag ville låtsas som att det var det enda som fanns.

Jag vågade sällan fråga om vi skulle ses, av samma skäl. Du ville inte planera, du ville inte boka upp dig. Så jag satte mig själv på stand by, för jag ville ju vara tillgänglig om du trots allt bestämde dig för att vilja ses. Så långt bort från alla mina principer, men jag gjorde det ändå.
För jag kände ett lugn när jag var med dig, du kändes som min vän. När jag var med dig kändes saker och ting möjliga, jag kände att jag kunde se framtiden och den var ljus.

Vi var alltid bara hos dig, nästan aldrig hos mig. Var du här ville du fort härifrån. Du sa att Alvik var för långt bort från allt, från stan och ditt liv. Från allt som var viktigt. Elva minuter från stan.
Mycket kan hända på elva minuter.

Det kanske var för ostädat för dig här. Du tyckte om att ha allt perfekt. Och jag är ett kaos jämfört med dig.
Mina långa svarta hårstrån som var över hela din soffa. "Jag behövde använda en hel roller för att få bort allt senast du var här".
När jag vaknade på morgonen hade du vikt mina kläder i en prydlig liten hög på kanten av soffan. Så jag inte skulle glömma någonting.

Jag var en virvelvind och ett kaos som kom in i ditt liv. Förstörde ordningen. Kunde inte skärpa mig. Ville ha mer.
Men jag har aldrig skärpt mig så mycket i mitt liv som när jag var med dig.

Vi pratade mycket om det där med att vara individer, vara människor. Och jag kände att jag var en människa med dig. Inte "en tjej". Du förstår nog inte hur speciellt det var för mig. Jag har aldrig känt så förut. Jag trodde att vi pratade om något större, men nu inser jag att det antagligen var något du sa för att hålla mig på avstånd.

Du vet att jag är rädd för att gråta. Jag är rädd för att det ska bli okontrollerat. Men du sa till mig att kroppen släpper ut stress i tårarna. Att man analyserat tårar och sett att det fanns stresshormoner i dem. "Så det är bra att gråta. Gråt ut."
Så jag försöker att inte hindra dem nu.

Jag minns saker du sa. Jag lyssnade alltid noga. Du sa att man alltid måste vara sin egen bästa vän. Då är man aldrig ensam. Jag försöker tänka på det nu.

När jag släpar runt mig själv i livet, genom alla saker man måste göra. Släpar runt mig själv som i en dimma, lite avtrubbad i overklighet. Det känns inte som att det finns så mycket liv i själva livet dessa dagar. Jag bara går runt och gör saker. När du försvann blev det så tomt och jag är förvirrad. Jag måste hitta tillbaka till min väg. Från din. Jag förvirrade mig, jag trodde att jag var på rätt väg. Jag insåg inte att du bara var ett sidospår.

Du sa att du vill vara vänner. Det är på något vis en för stor klyscha för att vara värdig personen den kommer ut från. Den där personen som sagt så kloka saker, som jag respekterar så. Jag önskar att du inte hade sagt så. Det skulle göra ont i mig att behöva vara "vän" med dig, på det sättet du menar. Ett steg tillbaka från den intimitet jag uppskattat så. Ett avstånd.

En bekant till mig sa en gång att "det finns ingenting läskigare än att kallprata med någon man har älskat". Det är så jag känner. Så jag antar att jag älskade dig.

Likes

Comments

Hej hopp! Senast jag skrev var det ju om att Offe hade kastat av mig haha. Sen dess har vi tränat lite uppsittning, bara "hänga" över osv. Det går i princip alltid bra när man har longerat innan, men det är typ när han är lite okoncentrerad som han blir stissig.

Till exempel igår när jag tänkte prova att rida ut med några andra i stallet. Longerade lite snabbt innan och gick sedan till stallplan för att sitta upp. När jag satte mig i sadeln började han studsa lite och jag ba "fuck". Tänkte bara på att hålla upp huvudet och rida rakt fram så han inte skulle kunna bocka. Han gjorde inte det som tur var men jag beslutade att inte följa med ut och rida med de andra ändå. Tror att det händer när han blir okoncentrerad och tänker för mycket på de andra hästarna.

Han går ju fortfarande i en egen liten tråkig hage och vill ju inget annat än att gå med valackerna så han är typ lite besatt av dem och då kommer hingstigheten kommer fram. Kanske blir annorlunda när han får gå med dem hela tiden. Men det får vi veta först i september. Så länge ska jag börja ge honom godis när jag sitter upp så han börjar fokusera mer på det, och mig, istället för allt annat.

I övrigt så går det framåt i ridningen. Hade lite problem där förut med att han var lite svår att styra samt väldigt stel. Men nu tycker jag båda de grejerna har blivit mycket bättre (jag blir mindre och mindre ringrostig också.. det är inte bara Offe haha). Vi jobbar mycket med åttor i tölt och trav, försöker få in bakbenen och att han ska bli mjuk och smidig. Nu är det takten i tölten vi ska börja fokusera mer på. Han är lite instabil, det är en del vixlingar (mindre och mindre dock), passtakt samt just när man tycker takten är bra - så kommer traven haha. Men vi jobbar på.

Igår tyckte Mimmi att vi skulle dela hans man (vi har någon idé om att det blir enklare för dem då att bli liksidiga?) så det gjorde vi. Fint med delad man om inte annat :)

Likes

Comments

Japp, det var just vad Ófeigur gjorde igår. Jag och Fredrik hade bestämt att vi skulle rida ut på förmiddagen, jag har ju bara ridit Offe på ridbanan/ridhuset hittills så ville att han skulle få komma ut och lufta sig lite.

Eftersom att han kan vara lite stissig så har jag longerat honom innan jag suttit upp varje ridpass. Då har han varit hur lugn som helst så det började nästan kännas lite överflödigt. Så jag frågade Fredrik om han tyckte jag borde longera innan jag satt upp även denna gång. Han tyckte jag skulle testa att strunta i det, och ställa honom nära bommen utanför stallet så kunde han ju ändå inte steppa runt allt för mycket.

Sååå, det gjorde jag. Det gick bra att sitta upp men när jag väl satt där började han trycka in mig i bommen, jag försökte rida bort från den och då började han springa som skjuten ur en kanon. Jag böjde honom så han inte skulle komma någonstans och då började han bocka som en tok. Och jag flööög haha. Landade ganska hårt på huvud, knä och armbåge, men skadade mig inte. Fredrik och några till fångade in honom och sen longerade samt red Fredrik lite.
Sedan hoppade jag upp och då gick det bra. Och så red vi ut.

Lite skakis vart jag ändå, det var länge sen jag ramlade av en häst. Med Kurt ramlade jag ju av stup i kvarten första året, haha, men det var ganska snälla avramlingar, skadade mig bara en gång vad jag kan minnas. Senast jag föll av var när jag jobbade hos Johan och red en unghäst i rundkorallen, hon började också bocka och jag for rätt in i staketet så det gick sönder. Sen haltade jag i några dagar, haha.

Jag har definitivt blivit lite ängsligare med sånt med åren, men det kanske är bra, för när jag var ung var jag verkligen en dåre. Jag satt upp på vilken häst som helst i vilken situation som helst och trodde väl att jag var odödlig.

Men i alla fall så kommer jag fortsätta att longera innan, haha. Mimmi tyckte även att jag borde träna just uppsittningar så att jag inte ska behöva longera innan varje gång. Men sen tror/hoppas vi också att denna stissighet är hormoner som kommer lägga sig mer och mer när han förstår att han är valack numera, hehe.

Hursomhelst så gick själva uteritten bra. Vi har ju ett järnvägsspår som vi måste korsa och det tyckte Offe var lite småläskigt så där ledde jag honom över båda gånger. Annars tittade han lite extra på några hål i vägen, men i övrigt inte alls speciellt tittig. Jag hade inget annat krav på honom denna gång än att hålla tempot. Och det var han också duktig på. Passade bra för honom att gå lite lös och ledig.

Ont i kroppen hade jag däremot efteråt, både av träningsvärk från i tisdags samt smällen från den ofrivilliga avsittningen. Men trots mitt haltande bestämde jag och Lukas oss för att gå på Skansen (! Så kul!!!) på kvällen och sedan äta en svingod middag på Lokal Izakaya på Kungsholmen. Så allt som allt, en bra dag, haha.

Här kommer några bilder :)

I onsdags då jag ägnade dagen åt att tvätta, städa och gå över halva stan med bästa Julia. Och sminkade mig för första gången på hela semestern, därav var jag tvungen att ta kort

Lukas blir dissad av en lemur på Skansen + en del av maten vi åt sen 😍 Damn it was good

Den vilda pånnin tittar ut genom stalldörren och låtsas som att han inte alls just försökt döda sin matte

Likes

Comments

Åh, vad det har varit skönt att ha semester dessa veckor. Har bara varit i stallet, ridit och hängt med Mimmi och hennes lilla dotter Valerie. Fint väder har det varit också. Så kul.

Nu har jag också ridit lite mer! Mimmi och Fredrik hade två sadlar som de skulle sälja och jag har provat dem båda. På ridbilderna nedan (från i söndags) är det Eques Black jag rider i, upplevde dock att jag tippades framåt av den (ännu mer, jag är redan för mycket framåtlutad pga iiiinga "sitsmuskler" kvar haha, måste jobba upp dem igen). Kändes mycket bättre i Eques Forma (sadeln som Fredrik tagit fram) så jag ska köpa den :)

Ófeigur och jag har hunnit rida lektion för Fredrik två gånger nu, både i måndags och tisdags, I måndags var vi inne i ridhuset och Fredrik red honom först. Han tyckte han var roligare att rida än vad han hade trott, så det var ju kul haha. Och det gick jättebra när jag red sen, såååå kul, tycker verkligen om min häst! Han är så snäll och duktig verkligen!!

På tisdagen, dvs igår, red vi ute på ridbanan med en annan häst på banan också. Hästar gick fram och tillbaka från hagen osv och Offe hade därför svårt att koncentrera sig. Det var lättare i ridhuset när inget störde... men bra träning för oss!

Idag får han vila och det passar bra för mig med eftersom jag gick med på att gymma med Lukas igår, har ont i hela kroppen idag...

Här kommer lite bilder från i söndags då Mimmi hjälpte mig!
Hon är så duktig min BFF och hon har världens gulligaste unge. Kolla när Valerie klappar Offe på sista bilden <3

Det här är alltså fjärde gången jag rider honom. Börjar få lite mer koll men det är mycket för mig att tänka på, komma ihåg allt jag kunnat och lära känna honom... han har så stort steg också! Men det är jättekul!

Gullig pånni

Mimmi, Valerie och Ófeigur <3

Likes

Comments

Säg den frid som varar. Tydligen hade det blivit bråk i hagen trots allt och flera hästar hade fått massa sår. Så nu får Ófeigur gå i en egen hage igen, tills september, då förhoppningsvis alla hormoner lugnat ner sig. Stackarn, han som var så lycklig! Men det är inte så långt till september i alla fall.

Bettet jag köpte verkar fungera okej, ett tredelat med fasta ringar, 11,5 (känns så stort! Hade 9,5 till mina andra hästar). Longerade honom i förrgår. Han var stressig och hade lite svårt att slappna av, men gick bättre och bättre.

Igår började jag med att longera igen och oj, vad mycket bättre det gick. Nu vill jag bara att han ska länga sig lite mer och slappna av ännu lite till. Efter att jag longerat ett tag satt jag upp och passade på att testa en sadel, nämligen Mimmis Forma-sadel. Den passar bra på honom och jag tycker den kändes bra att rida i. Så nu måste jag helt enkelt köpa en sån, så jag har en sadel! Lite jobbigt annars. Längre tyglar måste jag också köpa för av någon anledning hade jag bara några superkorta dvärgtyglar?! Å andra sidan känns allt så smått till denna häst, haha...

Det gick hursomhelst bra att rida, även om vi tog det väldigt lugnt inne på ridbanan bara. Mimmi hjälpte mig, tur jag har henne när jag inte ridit ordentligt på fem år och bara köper en häst hux flux haha!
Han är lite okoncentrerad ibland och jag märkte lite saker jag kommer behöva jobba på. Men han är väldigt snäll och fin och lyssnar bra. Det ska bli jätteroligt att komma igång och rida lektion och tajma ihop sig med honom.

Hans ena baksko glappade dock så Fredrik fick dra av dem igår kväll. Nu har han även köpt skor till Ófeigur (han hade inga i hans storlek hemma) så nu kan han sko om honom helt, ska bli skönt, så att man kan rida ordentligt.

Idag när jag kom till stallet tog jag bara in honom och gav honom krafft (han har blivit smalare igen... suck) och gosade lite i boxen. Tog lite bilder också, här kommer de :)

Haha tycker han ser ut som en giraff på högra bilden

Lilla smalisen, han ska få mycket mat och bra träning så han musklar upp sig ordentligt

Likes

Comments

Det gick så bra så att hämta Ófeigur i fredags. Han var jätteduktig i transporten.

Hans första dagar hemma på gården fick han gå i en liten hage själv. Men igår var det dags att släppas ut i valackflocken. Jag tyckte det gick överraskande bra, han var trots allt hingst för tre veckor sedan och ska dessutom ha varit rätt ranghög när han gått i unghästflock tidigare, men jag tycker han skötte sig bra. Visst, en del skrik och spark men så är det ju.

Han verkade mest lekfull och glad att ha kompisar igen. Han rullade sig snabbt och käkade mycket så jag antar att han kände sig hyfsat bekväm ändå. Tog in honom rätt tidigt för jag tänkte han behövde vila och det var nog bra, han var svettig och uppe i varv. Hade fått lite småsår som jag tvättade.

Sedan testade jag lite gammal utrustning, som jag har kvar från mina tidigare hästar, på honom. Tyvärr tror jag inte min dressyrsadel som jag gillar kommer vara så bra på honom så den måste jag nog sälja. Mina bett var dessutom för små, alltså den här hästen är fan rätt stor ändå. Och nu är han så smal och omusklad, kan bara tänka mig hur stor han kommer se ut sen. Han är inte mätt men jag tippar att han är över 145 i alla fall. Vi måste mäta honom någon dag.

Tänkte åka och köpa bett till honom idag i alla fall, så jag kan komma igång att göra något med honom. Han har ju vilat tre veckor nu sedan kastreringen, så jag kommer sätta igång honom rätt lugnt, vill ju lära känna honom utan stress också. Har verkligen inte bråttom med någonting.

Igår var han ju som sagt väldigt uppe i varv och stissig när jag tog in honom från hagen, så då hade det inte varit läge att göra något i alla fall, vi får se om det är samma sak idag. Han har ju trots allt inte gått i en flock på typ två år. Mycket för honom nu, haha.

Här kommer lite bilder :)

Likes

Comments