Sedan hörde DN av sig. Mitt avpublicerade blogginlägg hade fortsatt spridas som skärmdumpar och nu ville de prata med mig inför en granskning de gjorde av "kulturen kring en grupp män på Aftonbladet". Jag blev livrädd. E visste hur farligt det skulle vara om jag pratade med media om det som hänt mig. Han såg till att hålla mig nära, ringa och smsa mycket. Det var många fina ord om vår relation och att han skulle "bevisa för mig hur mycket jag betydde för honom" när allt detta var över.
Han dikterade svaret som jag skickade tillbaka.
Hej xx.
Jag vet inte vad du har läst men du har troligen missuppfattat det hela. Jag vill inte medverka i någon artikel, eller något annat för den delen.
Uppskattar om du respekterar detta.
Mvh Filippa Berg
Artikeln publicerades, med hyfsat lite nytt om E (den anmälda våldtäkten var med, samt flera personer på AB som vittnade om hans maktfullkomliga beteende, härskartekniker och utfrysning av de som inte tyckte som han). Men inget om vad han gjort mot mig. Jag var ju på hans sida.
Jag tror han började känna sig säker då. Han började bete sig mer avfärdande mot mig. Behövde inte mig lika mycket. Trodde han satt säkert igen. Från att ha ringt mig tio gånger om dagen, varit snäll och förtrolig, pratat om vårt fantastiska band, bett om ursäkt tusen gånger över sitt hemska beteende mot mig ("jag lovar att bättra mig, jag ska bevisa för dig att jag ändrats") skulle han nu stänga av telefonen "för att ha semester" i USA.
Kvar blev jag. Kvar med ångesten, oron och nu ingen att tala om det med. Jag började vakna ur förtrollningen. Hur fan hade han fått mig att avpublicera mitt blogginlägg?
Jag vågade till slut öppna mig och prata om det hela med killen jag träffar. Han brukar aldrig ge några enkla svar, är väldigt diplomatisk och enormt mycket för att förstå andra och "se den andra sidan". Men det samtalet kommer jag aldrig att glömma.
Han sa:
"Filippa. Du måste ta dig ur detta. Han har fått förstöra så många år för dig och nu utnyttjar han dig. Han kommer inte att sluta hota, trakassera och manipulera dig. Du måste göra något. Om det är att prata med DN och säga sanningen, så är det så. Det här kanske är det bästa för honom också, att han får ett wake up-call. Du måste göra något. Han ska inte få dig att må dåligt mer."
Det samtalet gav mig modet. Dagen efter återpublicerade jag inlägget, blockade E's nummer och hörde av mig till DN. Mina fingrar darrade när jag skrev att jag nog hade något jag behövde berätta trots allt.
På måndagen stod jag utanför DN-skrapan med bankande hjärta. Jag kunde fortfarande inte riktigt greppa vad jag var på väg att göra. Den benhårda lojalitet jag alltid känt och visat var nu på väg att långsamt vittra bort. Jag hade inte berättat för någon på jobbet var jag var. Jag kände mig både skyldig och beslutsam.
Hela tiden snurrade tankarna.
"Hur kan jag göra så här mot honom? Hur kan jag svika honom så hårt? Efter allt vi gått igenom?"
Lojalitet har alltid varit en av mina viktigaste principer, och är det fortfarande. Men det är en farlig egenskap när man blir manipulerad.
Min redogörelse var nog väldigt brokig och förvirrad, eller så kändes det för mig åtminstone. Jag visste inte var jag skulle börja eller vad som var relevant. Jag berättade helt enkelt allt från början. Hur vi träffades och allt som hänt. De två journalisterna jag pratade med antecknade, ställde frågor och lyssnade.
När jag berättade om hoten på sms undrade de om jag kunde visa dem. Det gjorde jag. Medan de läste sa de bara "herregud" om och om igen. Det var först då jag började förstå hur sjukt det faktiskt var.
De undrade om jag var beredd att stå med namn och bild ifall det skulle vara aktuellt och jag svarade ja utan att tveka. Skulle jag göra detta ville jag stå för det 100 %, jag har aldrig varit halvhjärtad eller feg på det sättet. Och jag ville inte att någon skulle kunna säga att det här var skitsnack eller att jag inte vågade stå för min historia.
På grund av att de bedömde mig som väldigt trovärdig, särskilt efter att ha sett bevisen (smsen) så beslutade deras chef att publicera mitt namn och bild.
Dagen efter fick jag se citaten. Jag godkände, med en ändring. Jag tyckte de hade skrivit för "hårt" om honom och bad dem ändra några formuleringar. Skrattar lite nu när jag tänker på vad han skulle säga om han visste att jag faktiskt försökte framställa honom i bättre dager än vad de ville. Förväntar mig knappast något tack.
Därefter gick det fort. En fotograf kom och tog kort på mig utanför jobbet. Hon berömde mitt mod och sa att jag inte skulle tveka på att jag gjorde rätt. Det var riktigt fint och jag blev både förvånad och glad över stödet. Särskilt eftersom tankarna om min illojalitet snurrade i 180 inuti mitt huvud.
Jag berättade för mina kollegor om vad som skulle hända. Minns att en av dem sa "Shit, du vet att det här kommer förstöra hans karriär va?"
Det fick mig att må så dåligt så jag sa bara "snälla sluta säg så." Jag hade fortfarande inte riktigt förstått, kanske inte riktigt velat ta in, vad det här skulle innebära.
Jag berättade även för styrelseordföranden för Lajkat. Det var tungt att behöva berätta om åren med E och allt han utsatt mig för för någon på jobbet.. Men efter att jag gjort det ställde han sig upp och gav mig en kram. Sedan kallades personalchefer, kommunikationschefer etc från AB in i rummet och jag fick berätta igen. De var tacksamma att jag berättat innan artikeln kommit ut.
Samma kväll publicerades artikeln.
Jag fullkomligen bombades med mail och meddelanden, från folk i branschen, vänner, vänner till honom, helt okända människor, kollegor, etc. Det var en enorm lättnad att få så mycket stöd. Jag hade varit så inställd på att inte bli trodd. Jag tackar verkligen metoo för detta. För evigt tacksam.
En person från Schibsted ringde samma kväll och frågade om jag kände mig otrygg, ifall jag ville bo på hotell. Jag blev lite chockad av frågan. Var jag i fara?
Han sa också:
"Vi har pratat med E och han har fått order om att han inte under några omständigheter får kontakta dig."
Det kändes bra men samtidigt så surrealistiskt. Jag bokades in på ett möte hos internutredaren som Schibsted anlitat redan nästa morgon kl 09.00.
Hos internutredaren fick jag träffa en kvinna som jobbat inom polisen "med såna här frågor" i 15 år om jag minns rätt.
"Jag har träffat många kvinnor som gått igenom det du gått igenom", sa hon.
Hon kändes väldigt trygg. Jag fick berätta precis allting igen. Från första gången jag träffade honom. Hon antecknade, ställde lite frågor ibland.
När jag var klar sa hon:
"Den här mannen du träffat... jag ska inte säga att han är psykopat, sådana diagnoser får inte jag ge, men han har starka psykopatiska drag. Han checkar många punkter på den listan. Jag har hört många historier som liknar din. Du ska veta att det här är väldigt klassiskt och du ska aldrig tvivla på att du gjort rätt som berättat. Aldrig."
Det var så overkligt, men så skönt att höra. Jag satt och blev lite nervös och försökte skratta bort vissa saker för det blev så jävla läskigt och allvarligt när jag tvingades se min situation sådär, svart på vitt.
"Har han slagit dig någon gång?", frågade hon.
"Nej", svarade jag.
"Okej, då har han inte kommit dit än."
Jag ryckte till när hon sa så. Tänkte på alla gånger jag trott att han skulle slå mig. Alla gånger han slagit i väggar, kastat saker... jag har tänkt att det var nästa steg. Att hon bekräftade det skakade mig ändå.
Sedan började hon fråga mig om han visste var jag bodde, om han kunde portkoden, om han brukade dyka upp oannonserad.
"Ibland säger han att han är där om fem minuter, jag vet inte om det..?"
"Okej, då är han på väg där med. Jag funderar på om du ska ha överfallslarm. Tror du att han skulle dyka upp vid ditt hem nu?"
"Alltså... nej... det tror jag inte... men jag vet inte..."
"Människor i kris kan reagera på oförutsedda sätt."
Sedan gav hon mig tre olika journummer och bad mig att inte sova ensam den kvällen.
"Filippa. Det är viktigt att du aldrig mer har kontakt med den här mannen. Då menar jag att det är livsviktigt, alltså förenat med livsfara om denna relation skulle fortgå. Jag har sett det här många gånger."
Jag fick massa frågor om jag ville upprätta en anmälan mot honom men hon upplyste mig också om hur extremt mycket bevis som krävs och att det kan vara enormt psykiskt påfrestande att gå igenom, särskilt om det läggs ner eller förövaren inte kan dömas.
Att anmäla honom kändes så främmande. Att ha berättat för någon utomstående var tillräckligt stort för mig just då. Jag valde att inte göra någon anmälan.
Hela mötet var extremt omtumlande, för att använda ett ord jag använt mig av mycket senaste tiden.
Att ha skrivit allt detta har tagit lång tid och jag är väldigt trött nu. Skriver mer imorgon.
