Okej. Så jag har tänkt lite på hur jag skulle skriva det här inlägget. Var ska jag börja. Ni är säkert många som sett
artikeln i DN som kom ut igår kväll.
Jag har under de senaste sex (snart sju) åren av mitt liv levt med en man som utsatt mig för psykisk misshandel, hot och andra kränkningar. Jag har aldrig pratat om detta offentligt på grund av att jag blivit manipulerad till att hålla tyst och inte lita på någon annan än honom. Jag var nog på många sätt ett lätt byte för en person som han, då jag haft en väldigt otrygg uppväxt präglad av föräldrar med alkoholism och psykisk ohälsa. Jag var sårbar helt enkelt.
Jag trodde att han skulle rädda mig från allt jag kom ifrån. Istället blev det tvärtom. Från en mardröm in i en annan. Det här har tagit enormt lång tid att förstå. Till och med nu när jag sitter här, efter att ha pratat med psykologer, poliser och andra specialister på området, så känns det sjukt att skriva dessa ord. Det här var personen jag litade på mest av alla. Ingen har varit så nära mig som han. Det är så fruktansvärt att inse att en så lång period av ens liv förstördes av en man med psykopatiska tendenser.
Vi gjorde slut för sista gången för ett och ett halvt år sedan. Han har till och med skaffat en ny tjej. Ändå har jag inte lämnats ifred. Han har lyckats manipulera sig tillbaka in i mitt liv varje gång jag försökt bryta all kontakt. Han har också varit min chef under flera perioder, vilket då har gjort det omöjligt för mig att bryta.
Han har kört på olika metoder för att hålla mig nära, och tyst. Brytit ner mig genom att säga att jag var värdelös och aldrig skulle klara mig utan honom, fått mig att misstro alla andra i min närhet utom han, gjort enorma gester och varit överdrivet snäll samt gett hysteriska kärleksförklaringar efter att han fått sina vansinnesutbrott, hotat med saker på jobbet och varit väldigt svartsjuk och kontrollerande.
Allt det här har legat som en tung våt filt över mig i alla dessa år. Jag har lidit av panikångest, utmattningsdepression, självmordstankar och ett allmänt instabilt mående. Det har varit ett jävla helvete, rent ut sagt.
Stärkt av den feministiska vågen som är
#metoo bestämde jag mig i förra veckan för att inte vara tyst längre. Jag kände mig tvungen att göra något för att sätta stopp för det här vansinnet, en gång för alla. Det var kanske det läskigaste beslutet jag tagit i hela mitt liv. Men jag börjar nu inse att det även var det bästa.
Jag har fått ett sådant fantastiskt stöd från människor i min närhet, men även vilt främmande sådana. Jag ska svara på alla mail när jag samlat mig lite, hoppas ni förstår. Jag uppskattar det så otroligt mycket, ni förstår inte ens. TACK <3
Jag hade ärligt talat inte väntat mig det här stödet. Jag var rädd att folk skulle misstro mig, säga att jag var uppmärksamhetstörstande, hämndlysten, att jag ljuger, överdriver och så vidare. Det kommer säkert komma sådana kommentarer, jag är beredd på det. Men hittills har jag inte fått en enda. Och det ger mig faktiskt hopp om den här världen.
Jag är särskilt imponerad av alla kvinnor som backar varandra på det här viset. Det är så jävla fint att jag får tårar i ögonen.
Allt det här är väldigt omtumlande, såklart. Men vet ni vad? Jag har fan aldrig känt mig så fri i hela mitt liv.
Nu börjar mitt riktiga liv.
